Bakom Sam

Det har gått ett par år, och jag minns faktiskt inte exakt vad det var. När jag skriver andra berättelser brukar karaktären komma till mig i en dröm (eller när jag är ute och promenerar och låter själen vandra) och på något sätt ge sig till känna. Med Sam minns jag ärligt talat inte. Men jag vet att hen kommer från någonstans djupt inom mig. På sätt och vis är hen en förlängning av mig – något som jag vet att vi kommer att prata mer om längre fram.

Det här är en mycket personlig fråga för mig, eftersom jag nyligen – innan jag började skriva Sam – hade kommit fram till att jag själv är ickebinär. Det var slutet (?) på en mycket lång inre diskussion om biologiskt kön, genus och – framför allt – könsroller och förväntningar. När jag var ung hade jag inga förebilder, ingen annan att spegla mig i och se likheterna (eller skillnaderna). Därför kändes det helt naturligt att låta Sam vara ickebinär. Jag skriver berättelser som jag själv hade velat läsa när jag var yngre – eller till och med i dag – berättelser som helt enkelt inte fanns då.

Jasper blir oväntat Sams beskyddare, en soldat i flygvapnet som tar sitt uppdrag på största allvar. Med sin svåra bakgrund tar han händelserna kring Sam personligt och är beredd att riskera allt – även sitt liv – för att rädda hen. De lär gradvis känna varandra genom bokens kapitel, och tragedierna i deras liv knyter dem tätt samman.

Jasper är en ung man med starka övertygelser och en tydlig moralisk kompass. Han kompletterar Sam på många sätt. Hans styrka bottnar i några av människans finaste egenskaper: lojalitet, mod och kärlek – egenskaper som förbereder honom för de allra svåraste besluten.

Sam tycker verkligen inte det. För hen är förmågan en förbannelse som stör hens vanliga tonårsliv. Hen börjar inte se den som en gåva förrän långt senare – av skäl som du får upptäcka själv – men jag tror att hen till slut ändå kommer att betrakta den som något värdefullt, trots det enorma personliga priset för hen och människorna hen älskar.

Berättelsen ställer också frågan vad var och en av oss skulle göra med en sådan förmåga. Skulle vi vara beredda att offra något som är viktigt för oss för att hjälpa någon annan? Och mer generellt behöver vi inga övernaturliga krafter för att ställas inför den frågan. Hur mycket tid, bekvämlighet, pengar, trygghet – eller rentav mod – är vi beredda att avstå från för att göra gott eller hjälpa någon som behöver det? I en tid präglad av krig och instabilitet tycker jag att det är en fråga värd att ställa oss själva.

Jag lärde mig för länge sedan att verkligheten lätt kan överträffa dikten. Kort efter att jag gav ut min fjärde roman avslöjades en pedofilring i Storbritannien och internationellt som var mycket större än den jag hade föreställt mig i boken. Samma år tilldelades Nobels fredspris för arbete som låg mycket nära något jag redan hade skildrat i romanen. Sådana erfarenheter lärde mig tidigt att världen har en obehaglig vana att hinna ikapp fiktionen.

Sam lärde mig samma läxa på nytt. Jag skrev den första versionen 2024, och den blev snabbt ett offer för verkliga händelser. Till slut skrev jag om romanen två gånger, med omfattande förändringar i berättelsen, eftersom världen hade förändrats på sätt som jag inte hade trott var möjliga – inte ens i min vildaste fantasi, som man brukar säga.

Så ja, min fiktion är ofta djupt förankrad i verkligheten. Det gör extraordinära händelser mer trovärdiga och ger läsarna en värld de kan känna igen sig i.

Eller kanske är sanningen enklare: jag kan helt enkelt inte föreställa mig att skapa ett helt Midgård eller Westeros från grunden.

Det tror jag beror på läsaren. En del kanske identifierar sig med Sam. För dem hoppas jag att hen är någon de kan känna igen sig i, spegla sig i eller helt enkelt glädjas åt att det berättas historier om människor som dem själva. För andra hoppas jag att Sam är en berättelse om individuellt mod och motståndskraft inför till synes oöverstigliga hinder.

Jag hoppas att de finner den underhållande, hjärtskärande och hoppfull. Och jag hoppas att de fäller en tår eller två, precis som jag gör när jag läser delar av berättelsen.

Det självklara svaret är att det här är en ungdomsroman. Men när Jasper dök upp längst ner vid hissen och jag lärde känna honom förklarade hans bakgrund varför han är så ung. Hans uppväxt i den amerikanska Södern, hur familjens religiösa fanatism drev bort honom – bokstavligen – och hur han, i en historia som sorgligt nog är alltför vanlig i verklighetens USA, lyckades överleva på gatan innan han kunde ta värvning. I mitt skrivande försöker jag hålla saker realistiska, och när jag skildrar verkliga queera liv återkommer de här ämnena. De är kulturellt relevanta och tyvärr fortfarande en verklighet för unga queera personer i dagens USA. Att önska att det inte vore så gör det inte mindre verkligt.

Det jag inte riktigt hade räknat med var hur snabbt USA:s politik skulle vända sig mot queera personer och ta riktningar som tvingade mig att skriva om romanens andra hälft, inte bara en gång utan två. Det är inte första gången under mitt författarliv som verkligheten överträffar dikten, men den här gången skrämde förändringens hastighet mig. Det får mig att undra hur länge det dröjer innan pendeln stannar och börjar svänga tillbaka.