Det skall sägas direkt, jag är personligt drabbad, inte för att jag ägnar mig åt sådant som diskuteras idag, dvs. ”sådant som hotar rikets säkerhet, såsom spioneri, uppror och högförräderi, eller brott som hanteras av Internationella brottmålsdomstolen.” Inte min grej.
Min morfar föddes i Schweiz, men hans mor och far hade ett tyskt medborgarskap. De hade lämnat kungariket Baden-Württemberg, då en del av tyska kejsarriket i slutet på 1800-talet, och emigrerade till St. Gallen. Där föddes morfar 1907. Han gifte sig 1934 med mormor som enligt då gällande regler blev tysk medborgare och förlorade sitt schweiziska medborgarskap. När kriget började 1938 kallades morfar in för att strida för sitt ”hemland”, ett land han aldrig ens besökt. Han vägrade, enligt många släktingar det enda vettiga han någonsin gjort (något för ett annat inlägg). Morfar fråntogs sitt medborgarskap. Även min äldsta moster, min morbror och mormor blev av med sina tyska medborgarskap. När min mor föddes var hon således statslös. Mamma fick inte ett medborgarskap förrän efter kriget när Schweiz ändrade lagen och tillät mormor att återfå sitt tidigare schweiziska medborgarskap.
Att växa upp med den här historien, att höra om hur detta drabbat familjen, att morfar behövde köpa in sig i Schweiz (rätt dyrt) tillsammans med sitt yngsta barn, har satt djupa spår i mig. Nu är ju inte förslaget från grundlagskommittén på den nivån. Eller är det? Är att väga strida för sitt land inte att tolka som högförräderi? Ett hot mot rikets säkerhet?
Men, invänder du, det gäller ju bara människor med dubbla medborgarskap. Det är helt riktigt. Men aldrig tidigare har vi i Sverige ens diskuterat det här, förrän Sverigedemokraterna började kräva det. Och mitt svar är följande: när man öppnar slussen kommer de kräva mer. Partiet med rötter i nationalsocialism, som vill utvisa folk med ”dålig vandel”, kommer inte stanna här. De hade helst velat gå vidare redan nu.
Ja, jag känner mig personligen berörd, inte bara för att jag själv har historien ovan i ryggmärgen. Jag är dessutom en sån som har dubbelt medborgarskap. Jag har ett barn som också har det, född i Sverige, aldrig levt någon annanstans, ändå ett barn som i teorin riskerar att bli av med sitt svenska pass. Utan pass och utan uppehållstillstånd (som man ju i det fallet behöver ansöka om…) är risken överhängande att man utvisas. I mitt fall inte till en diktatur, men det handlar ju om principen.
För mig är det en principfråga: rör inte medborgarskap! Jag är medveten om att det är lätt att få det (börja där istället) och det är fullt möjligt att folk fuskat sig till det (fixa det i så fall). I en demokrati berövar man helt enkelt inte folk medborgarskapet. Det kan man göra i Nazityskland. Vi vet hur det gick och min familj bär på ärren från den erfarenheten!