På nittiotalet bloggade jag regelbundet. Jag minns inte när jag slutade, men det var nog i samband med att jag bytte plattform och skaffade egen hemsida. Ibland har jag saknat det, men mitt skrivande har gett mig en annan plattform för att uttrycka mig. Men vi är ju inte bara en sak, vi är inte bara ”författare” utan vi är också medborgare i ett samhälle, vi har politiska åsikter, ibland partipolitiskt färgade, ibland inte. Som medborgare kallas vi till valurnan vart fjärde år för att ge ’röst’ åt vår röst, våra åsikter, våra drömmar och förhoppningar om framtiden. Sedan tystnar många av oss igen.
Igår satt maken och jag på bussen. Vi skulle till stan och en föreställning av Friskytten på GöteborgsOperan. (Den var fin förresten, även om det krävdes fjärde akten för att få ihop helheten och övertyga mig om att konceptet höll.) På bussen diskuterades politik och miljö och plötsligt vände sig en av damerna om och talade direkt till oss: ”Ni är ju politiker…” för att snabbt fylla på att hon är ”för Ryssland” och att hennes kära pappa en gång röstat på nazisterna. Däremellan ett brandtal mot amerikansk imperialism och rysk offerkofta. Ja tack. Där satt jag och skulle minsann hålla med eller kallas för ’hjärntvättad’ (vilket vi också gjordes).
För två år sedan hade jag ett liknande samtal med en äldre släkting som också gått i fällan av den ryska propagandan. Jag vet inte var de får tag på den, men oftast kommer den i förlädnad av ’fred’. ”Du vill väl ha fred, eller hur?”
Ja du, vem vill inte ha det? Bortsett möjligtvis från Putin då, men det skulle de ju inte kunna erkänna. Det är inte helt lätt att hålla två tankar i huvudet samtidigt, för jag skulle kritiskera den amerikanska regimen lika mycket om de faktiskt går in i Venezuela eller, hemska tanke, skulle annektera Grönland. Det betyder för all del inte att jag skulle likställa Ryssland med USA. Ryssland är ingen demokrati. Där finns inga mänskliga fri- och rättigheter kvar. Staten griper och låser in folk precis hur som helst och medierna får inte kritisera Kreml. I USA däremot, trots alla tillbakagångar (som är hemska och skall kritiseras) finns fortfarande fria medier som högljudd protesterar mot regeringen. Det finns ett folkvalt parlament och valen tidigare i november visade tydligt att folket inte låter sig kuvas. Än finns således hopp.
Lämna NATO, för fredens skull. Jag respekterar folk som säger att vi aldrig borde ha gett upp vår alliansfrihet, att vi ska försvara oss själva. Igår fick jag frågan ”varför Ryssland skulle attackera Sverige” och den kan man ju fundera på. Hybridkriget har pågått i åratal med sjökablar, GPS-störningar och nu även drönarattacker mot vårt land. Och bara för att Ryssland inte attackerat Sverige sedan vi förlorade Finland (länge sen men man kan inte påstå att våra länder inte legat i krig tidigare. Inte alltid heller Rysslands fel) betyder inte att de inte kan vilja ha Gotland, Åland och danska Bornholm för att ha komplett kontroll över Östersjön. Vad ryssarna vill vet vi inte, men de är väldigt framgångsrika med att hota andra till eftergifter. Rädslan för krig är det enklaste sättet för Putin och Xi att få som de vill. Hade Taiwan varit fri och demokratiskt utan sitt försvar, utan risken att USA och Japan bistår? Titta på Hong Kong för svaret. 1997 lovade Kina 50 års ”två system, ett land”. Vi vet att det inte ens höll 25 år innan Kina avsatte Hong Kongs demokratiskt valda styre.
”Men USA då…? De attackerar också andra länder! Ryssland var iaf inbjuden av Afghanistan…” Svårt att argumentera mot, kanske med undantag för den så kallade inbjudan. Den fanns ju också i Donbas, på Krim (i en efterhandsomöstning där resultatet var lika klart som korvspad), i Georgien och alla andra ställen där Ryssland invaderade. Det säger egentligen ingenting. Damen på bussen skulle säkert kunna skriva på en ’inbjudan’ som representant för det ’fria Sverige’ och bjuda in Ryssland. Papper är tålmodigt.
Jag försvarar inte USAs agerande i världen eftersom det oftast inte finns något vettigt försvar, varken i Afghanistan eller Irak. Det är iaf min åsikt. Men ett lands fel och brister ursäkar inte på något sätt ett annat lands fel och brister. Och i USA fanns alltid kritik, mot alla krig och den som minns vet att just uttåget ur Afghanistan, om än bra för USA, blev en katastrof för afghanerna, iaf den kvinnliga halvan och alla som inte älskar talibanerna…
Alliansfrihet förutsätter ett väldigt starkt försvar, något vi demonterade efter kalla krigets slut. Att bygga upp det igen tar alltid betydligt längre tid än att rasera något. Därför förstår jag att våra politiker valde NATO-spåret. Vi hade ju ändå i praktiken samarbetat med västländerna sedan åtminstone 1950-talet. Även om vi i gemen gärna blundade för saken. Precis som fredsvurmarna ofta glömmer att bara ett starkt försvar skyddar oss. Utan försvar hade Ukraina inte funnits kvar. Och ett helt folks språk, kultur och historia hade plötsligt blivit olagligt.
Det finns inget försvar för Rysslands agerande (iaf inte om man inte gått på deras propaganda). Om man tycker att USA är ond så är ondskan i Ryssland mångdubbelt värre eftersom Ryssland är en diktatur som inte ens respekterar de egna. Jag har en enkel värdemätare på hur en ledare är: hur man behandlar barn. De egna och andras. Putin har kidnappat tiotusentals barn från Ukraina för att hjärntvätta dem till lydiga ryssar. Det har aldrig skett i USA, även om Trumps hantering av barn vid gränsen också varit oförsvarlig.
En avslutande tanke om damen på bussen. Man kanske inte ska avsluta ett resonemang om ondskan i USA med att stoltsera med att ens far varit nazist men ändå en god man. Det må han för all del ha varit i hemmets trygga vrå, men det är föga tröst för de över sex miljoner offer som nazismen skördat, vare sig de var judar, homosexuella, fackföreningsaktiva, socialister eller Jehovas vittnen. Man behöver inte gilla andras tro, politisk övertygelse eller karaktär. Men ingen människa förtjänar att mördas för den hon är. Ingen.
Nu är mitt första blogginlägg nästan slut. Vanligtvis brukar man ju inte kasta sig rakt in i saker och ting utan först ska man komma med en programförklaring. Här kommer min: ingen kommer läsa det här eftersom jag inte kommer fokusera på ett tema. Jag älskar politik och lyssnar på dussintals poddar på ämnet (jag kommer säkert länka härifrån till vissa avsnitt), jag är som sag författare och en sån hemsk ’kulturmänniska’, medlem i författarförbund, –centrum och svenska PEN. Jag är förälder, gift med Alex och ja, jag är queer också, medlem i Göteborgs Stads HBTQI-råd. Jag är också atktiv i mitt lokalsamhälle (bl.a. genom stadens Ö-dialog) och arbetar aktivt för en levande skärgård och ett Styrsö bubblandes med liv och aktiviteter, där folk vill bo och verka. Det är dock inget partipolitiskt uppdrag även om vissa inte verkar fatta det. Jag är dessutom en av dessa hemska nämndemän som somnar i rätten och alltid dömer fel (om man skall tro lokalblaskan). Så jag kommer skriva om högt och lågt och säkert mycket politik och utrikesfrågor. MEN, det gör mig inte till politiker. Med det menar jag att jag står inte på några valsedlar och jag har inga partipolitiska förtroendeuppdrag. Jag är dock medlem i ett politiskt parti, Centern för att vara exakt, men det betyder för all del inte att jag håller med dem i allt de står för i sakfrågor. Men jag är ju liberal (socialliberal för att vara exakt) och jag är ”grön”, dvs. jag vill ha en planet som mår bra utan att vi människor förstör den och vårt klimat. Så att jag inte behöver skämmas inför mina barnbarn en vacker dag.
Så du som inte läser detta kommer gå miste om allt möjligt. Här kommer inte heller finnas fina bilder och foton. Det lockade iofs folk till bloggen senast det begav sig. Men jag vill ju att de få som faktiskt besöker ska läsa, inte bara titta och ladda ner.
Du som mot förmodan hamnat här (nere), grattis? Ditt lidande är slut för idag. Jag återkommer en annan dag…
Tack för ordet. Kommentarer är välkomna om en civil ton hålls.
Hans M Hirschi, de ovanliga lyckliga slutens drottning, medmänniska och -borgare